Kärlekshistorier från Frälsningsarmén: En guldkant i vardagen

Templets soldater Margareta “Maggan” och Kaj ”Kaitsu” Silander (77 år båda två), har känt varandra sedan barnsben. 

– I början var vi vänner och sedan blev vi förälskade i varandra. Med åren har vänskapen och kärleken bara fördjupats.

Margareta och Kaj invigdes till soldater i Tempelkåren samtidigt i mitten av  50-talet, men de hade varit med i Arméns verksamhet sedan de var barn.

– Mina föräldrar var officerare, avslöjar Margareta: – I den bemärkelsen har jag varit salvationist redan innan jag föddes! Men min personliga avgörelse kom senare.

I min barndom bodde jag här alldeles i närheten, i stadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Som fyraåring började jag gå i Arméns söndagsskola. På den tiden arrangerades det barnens veckor i Templet då det visades filmer här. Sådana kvällar var Templet fullpackat med pojkar från grannkvarteren! minns Kaj.

– Min pappa var Kajs söndagsskollärare. När Kaj en gång var sjuk besökte pappa deras hem och frågade hur ”Lilla-Kaj” mådde? Han kunde ju inte veta att han var på besök hos sin blivande svärson, skrattar Margareta.

Ändå var det ju inte kärlek vid första ögonkastet. Kaj och Margareta gick hela första klassen i samma folkskola – utan att ta notis om varandra!

Det klarnade för oss först många år senare när vi redan var gifta. Han gjorde inget intryck på mig på den tiden för jag var förtjust i en annan, ler Margareta. Efter tredje klassen flyttade Margareta till en flickskola och Kaj fortsatte i folkskolans fjärde klass som sed var.

Margareta berättar hur de lärde känna varandra medan de deltog i Templets aktiviteter:

– Vi växte upp i kretsen av andra ungdomar. Vi var med i scouterna och på läger och den vägen lärde vi så småningom känna varandra. Någon egentlig tid då vi skulle ha sällskapat hade vi nog inte. Vi hade båda många vänner och sådana som vi var förtjusta i - det var naturligt, vi växte upp tillsammans i en stor skara. Sedan djupnade vänskapen till kärlek.

– Musik och särskilt hornmusik betyder mycket för mig. Jag var med i scouterna och där spelade Torsten Wahlström basun – det inspirerade mig. Mitt emot där jag bodde fanns en affär för begagnade varor och därifrån köpte jag en gammal, medfaren basun med pengar som jag förtjänat som springpojke, skrattar Kaj. 

Från vänskap till kärlek

Margareta vet precis vilken stund deras vänskap förbyttes i kärlek.

Jag hade gått med på att jobba fem år i Armén som sjukskötare på missionsfältet. En förutsättning var att jag skulle resa till England och utbilda mig där, vilket jag också gjorde 1963.

Då hade vi redan sällskapat tidvis. När jag berättade om mina planer för Kaj sade han rakt ut att om jag kommer att vara borta i fem år så lovar han ingenting, för han är förtjust i flickor.  Jag tyckte det var kolossalt rejält gjort, säger Margareta och fortsätter:

– Det goda med Kaj är att han aldrig talar illa om sina tidigare flickvänner. Jag har alltid tyckt att det är märkligt att man först har varit förtjust i någon och senare anser att den personen inte är värd någonting. Man kan alltid lära sig någonting av alla.

– Efter tiden i England ledde Gud mig tillbaka till Finland 1965. Den sommaren tillbringade vi tillsammans, fortsatte att sällskapa och följande år gifte vi oss. Det fanns ingen orsak till att vänta längre, för vi kände varandra så väl. Vi var förlovade fem veckor så att Kajs mamma skulle hinna vänja sig vid tanken, säger Margareta glatt.

Kaj minns bröllopsdagen:

– Vi vigdes här i Templet. Framför Templet fanns en stor grop, för man höll just på att bygga det förra högkvarteret. Jag minns att arbetarna ordnade med brädor över gropen, så att vi kunde gå in genom Templets huvudingång till bröllopssalen.

–  Det hela var mycket viktigt för min far, minns Margareta och fortsätter:

– Mercedes Bildo sjöng  ”Trygg i hans hand” – det är en sång som betyder mycket för oss. Efter att vi hade förlovat oss var vi på resa till Lappland, och jag körde till skogs på ett ställe där det hade hänt många dödsolyckor. Vår bil blev förstörd, men vi klarade oss oskadda. Efter den här incidenten blev sången mycket viktig för oss för vi upplevde att vi hade varit trygga i Herrens hand. Kaj blev aldrig arg på mig för vad som hade hänt utan ställde upp för mig och var mitt stöd. Jag kommer aldrig att glömma det.

Ett liv värt att leva

Åren gick. Kajs och Margaretas samliv inbegrep också verksamheten i Templet. De arbetade med ungdomar och var med i scouterna. Margareta utexaminerades till sjukskötare och barnmorska, och Kaj gjorde karriär som speditör inom utrikeshandeln och senare en tioårsperiod inom Frälsningsarméns återanvändningssektor.

Kaj och Margareta har två döttrar: Mikaela och Katarina. Dessutom har de välsignats med sammanlagt nio barnbarn. Båda döttrarna bor i Österbotten.

– Barnen var en Guds gåva, för man hade låtit mig förstå att jag inte kunde bli gravid, säger Margareta rörd. 

– Själv började jag jobba först när barnen hade vuxit sig lite större. Så länge de var små var jag hemma och Kaj hade hand om både vår familjs utkomst och största delen av vårt arbete i Armén. Vissa veckor var Kaj fem kvällar här i Templet. Och när Kaj var hemma var jag i Templet. Arméns verksamhet har gett oss otroligt mycket, trots att småbarnstiden krävde en hel del. Men sådana dagar då orken har varit på upphällningen har Gud visat att han vet om det och gett oss stunder av rekreation.

– När vårt första barn föddes måste jag ringa och säga, att idag kan inte Maggan infinna sig, minns Kaj.

– Vi har blivit välsignade med ett gott liv. Ibland var livet knappt, men vi klarade oss. Vi leddes av Herren när vi sökte ett eget hem nära Templet. Vi hade sett på många bostäder, och beslöt att ge ännu en den sista chansen. När vi sedan såg bostaden  visste vi att här skulle vi bo. Nu har vi bott på Jägaregatan sedan 1981.

Med tiden anslöt sig också Kajs och Margaretas barn till Armén –  till scouterna och musikkåren.

– Jag tror och hoppas att våra barn känner att vi har gett dem av vår tid och kärlek, trots att vi var mycket engagerade i ungdomsverksamheten.

– Barnbarnen betyder allt för oss. Alla Katis sex barn musicerar, vilket värmer morfars hjärta, berättar en stolt Kaj.

Barnbarnen har gett oss mycken glädje, men också bekymmer. Vår äldsta dotters familj har fått kämpa med utmaningar och problem, och många gånger har vi känt oro för familjen. Det fina är ändå hur mycket en liten ljusglimt kan betyda när man har det svårt. Vi ber för våra döttrar och deras barn, och vi kan försäkra varandra om att förbönerna når dem.  Livet består av både glädje och bekymmer – ett liv värt att leva.

– Ännu tänker vi i våra morgonböner på de ungdomar som vi har väglett genom åren. Unga människor kom och gick, men för oss var det viktigt att de inte skulle lämnas i den tron att de på något sätt skulle ha svikit oss, om de gick. Vi hoppas bara att vi på något sätt skulle ha kunnat lära dem att Gud är närvarande också i deras liv.

Kärlekens hörnstenar

 Margareta och Kaj är överens om att kärlekens hörnstenar har varit gemensamma intressen, arbete och tro.

– Nuförtiden skrattar vi när andra firar sina bröllopsdagar. Vi gifte oss i oktober, den tid på året då det alltid arrangerades ungdomsevenemang. Vi var alltså varje årsdag här med barnen, skrattar Kaj.

Sedan blir Margareta lite allvarsam:

– Visst har det förekommit svåra stunder i livet också. Det har varit tider då vi inte har uppmärksammat varandra så som vi borde ha gjort. Men vi har alltid ansett att ärlighet och förströstan är viktigast av allt. Och också att be om förlåtelse så att ingenting ouppklarat blir kvar och tynger sinnet. Inte är vi alltid av samma mening, men det är ju viktigt att lära känna varandra och lyssna på varandra.

– Kaj är bra på att visa hänsyn i vardagen. Inga stora ord och blombuketter, utan de små vardagliga gärningarna. Det visade Kaj prov på redan när vi började sällskapa. På min födelsedag kom Kaj med en bukett blåsippor som han själv hade plockat. Jag  sätter stort värde på små vardagsting – de ger vardagen en guldkant.

– Vi har det bra tillsammans, konstaterar Kaj och ser kärleksfullt på sin fru.

Margareta ser leende på sin man: -Vi stöder varandras goda sidor. Själv blir jag nervös och jäktar, och Kaj kan ta det lugnt och samtidigt lugnar han ner mig.

– Jag värdesätter mycket det ordlösa goda som vi delar med varandra. Vi kan också dela tystnaden med varandra. Det betyder inte att man är trumpen om man är tyst, utan en trygg gemenskap. Ord behövs inte alltid.

Margareta och Kaj är överens om att kärlek betyder glädje och trygghet. Stor glädje att få dela såväl sorger som glädje tillsammans.

– Vår vänskap och kärlek har bara blivit djupare med åren. Vi hoppas att vi ännu har många år framför oss. Framför allt är vi tacksamma för allting.

Toni Kaarttinen
Foto: Toni Kaarttinen 

Tilaa Sotahuuto itsellesi tai ystävällesi Sotahuuto kertoo Pelastusarmeijan maailmanlaajuisesta työstä ja tarjoaa artikkeleissaan hyvää sanomaa. Tilaa Sotahuuto tästä