Kåren i Haparanda – ett välsignat hem för två länder och två språk

Nära finska gränsen, i Haparanda i Sverige, verkar en av Frälsningsarméns kårer. Krigsropet fick en vink om att kåren leds av finländarna Pasi och Marjo Maikkunen. Vi beslöt oss för att bekanta oss med denna kår uppe i norr som betjänar såväl Haparandabor som Torneåbor. Hurdan är då en sådan gränsöverskridande kontakt? Haparandakårens arbete vittnar om att Guds rike inte har några gränser.

Haparandakåren är en nygammal kår. Den grundades redan för över 130 år sedan, år 1893. Den stängdes år 1968 p.g.a. kårbyggnaden var i så dåligt skick. År 2010 fick Frälsningsarméns medlemmar en bönesyn om arbetet i Haparanda. Officerare från andra orter gjorde bönevandringar där. År 2010 började man under Luleåkårens officers Birgitta Ekmans ledning hålla möten, först i Betelkyrkan och ett år senare i den nuvarande egna lokalen.

Haparandakåren har också en historia av samarbete med de finska kårerna. En, som har minnen härifrån är kapten Teija Heikinheimo, som tillsammans med sin man verkade som ledare för kåren i Rovaniemi.

Vi besökte varandra turvis varannan månad. Jag upplevde denna kontakt som väldigt fin. Den förde med sig stor välsignelse, entusiasm och energi också i ens eget liv, berättar Teija i telefon.

Teija tipsar om att frälsningssoldat Arvo Pirttijärvi och hans fru Raija också besökte kåren på egen hand. Arvo minns besöken med glädje: – Jag minns den dåvarande kårledaren, major Maud Fennvik, väl. Hon var en glad och inspirerande person. Jag kunde inte svenska, men vi förstod varandra ändå, skrattar Arvo.  – Det bästa minnet från Haparanda är när jag fick vara fanbärare på Jesusmarschen under Första maj-besöket.  Vi vittnade också om vår tro under flera besök.

Besöken fortsatte också senare, även om det inte blev så ofta. Kårledaren i Kajana, major Pirjo Mikkonen, minns några besök under sina år i Rovaniemi.

 Nuförtiden sker samarbetet med kåren i Uleåborg.  Kårledaren där, major Ave Kalme berättar: – Förra hösten var vi på besök och en grupp från Haparanda var här i våras. Nästa vår kommer de pånytt, säger Ave och fortsätter: – En sådan här kontakt är väldigt bra. Det är intressant att det finns så många finskspråkiga besökare i Haparanda. Det är speciellt. Vi har också telefon- och bönekontakt, vi bär varandra i förbön.

Telefonrundan bör avslutas med förut nämnda major Maud Fennvik, som verkade som kårledare i Haparanda under åren 2012–2019. Hon ledde Tempelkåren i Helsingfors hösten 2023 och våren 2024, men är nu tillbaka i Sverige. Där svarar hon leende på videosamtalet. Åren i Haparanda var saliga och hon känner de nuvarande kårledarna, löjtnanterna Marjo och Pasi Maikkunen mycket väl.

– Jag lärde känna Marjo i samma arbetsgrupp för ett biståndsarbetesprojekt. Vi började med luncher en gång i månaden, där vi lärde känna varandra djupare. Jag upptäckte att hon och Pasi var musikaliskt begåvade.  De kom med och spelade och berättade att de hade blivit mycket intresserade av Armén. Den vägen har nu lett dem till officersskap. Så underbart!  Vi är så lyckliga att de är en del av arméfamiljen, konstaterar Maud strålande.

Maud minns att arbetet var anspråkslöst i början, men år 2015 drabbades Västeuropa av en stor flyktingvåg. Också till Haparanda kom det otaliga invandrare och de fann Frälsningsarmén.

– Det var en fin, intensiv och utmanande tid. Många flyktingar kom till oss, och vi kunde ge dem kläder samt kaffe och smörgåsar. Vi började hålla öppet hus från måndag till fredag. Allt flera tog del i gudstjänsterna och många gav sitt liv åt Herren. Många, som kom från länder som var i krig med varandra, blev vänner. Det var verkligen ett under! Vi var mycket välsignade.

Goda nyheter

Jag har rest från söder till norr. Under tiden för besöket står vi på tröskeln till vintern. Träden är ännu klädda i höstens färgprakt, men den nattliga stormen hämtade redan med sig aningen snö.  På vägen från mitt övernattningsställe passerar jag riksgränsen.

Under besöket kommer jag att lära mig att i denna dubbelstad är gränsen bara en “linje dragen i vattnet”. När jag närmar mig kåren på svenska sidan, fångar ett skyltfönster min uppmärksamhet. Ett kort är framsatt i fönstret, på vilket det står “Vill du göra något stort?” Det är alltid en bra fråga.

Jag anländer till kåren, där det snart kommer att hållas en andaktsstund, “Goda nyheter”. Folk har kommit i god tid och från bordssällskapen hörs ett glatt sorl. Kårledarna, löjtnanterna Pasi och Marjo Maikkunen kommer fram och hälsar. Stunden före andakten passar jag på att se mig omkring. Kårens utrymmen är hemtrevliga och ombonade: en intim sal, ett fräscht barnens rum och ett trivsamt kafferum.

Klockan blir elva svensk tid. En snabbräkning ger vid handen att vi är ungefär tjugo samlade. Andaktsstunden börjar.

– Här i Haparanda tycker vi om att sjunga, så vi inleder med två sånger, säger Marjo.

Pasi håller andakten och Marjo simultantolkar, för idag är majoriteten av besökarna finskspråkiga. Under andakten påminner Pasi med orden från Joh.15 att Jesus är vinträdet medan Gud är vingårdsmannen. Såsom träden måste också vi beskäras, så att vi kan bära Andens frukter.

– Vi måste vara rotade i Jesus. Då kan Andens frukter verka i oss.

Tillfället avslutas med Marjos bön: – Tack för att vi får vara en troende familj, som är älskad av Gud och som älskar Gud.

Ett varmt andligt hem

Ute är det storm, men inomhus är stämningen lugn. En smaklig lunch väntar, som Taina, Anneli och Helena har förberett. Den hemlagade med kärlek tillredda kållådan doftar himmelskt. Taina och Helena är frälsningssoldater och Anneli är civilmedlem.

– Jag flyttade hit för tre år sedan från Helsingborg i södra Sverige.  Jag upptäckte dethär stället och fick ett underbart mottagande, berättar Anneli. – Vi har en liten kör här och en gång i månaden går vi till det lokala äldreboendet och håller musikandakt, det är alldeles underbart!

– Jag flyttade hit från Östra Finland för 16 år sedan, berättar Taina. Troende har jag varit i nio år och med i Armén i tre år. Det är fantastiskt att komma hit. Marjo och Pasi predikar på ett lättfattligt sätt, vilket jag uppskattar. När Marjo och Pasi håller gudstjänst i Luleå varannan söndag, ansvarar vi med min man för Haparanda.

Helena har varit med i kåren från första början. – Mera folk får det gärna komma…så välkomna allesammans och stick er in!

Frälsningssoldat Erkki från Torneå bidrog med gitarrackompanjemang under andakten.

– Jag har bott här sex år och har märkt att gränsen inte har någon betydelse. Vi är ett, berättar Erkki.

Haparandabon Marko gav sitt vittnesbörd under andakten.  Också han berömmer atmosfären: – Det här är ett hemtrevligt ställe och här blir man godkänd. Här får man vara sig själv.

Jag sätter mig till bords med torneåborna Markku och Aleksi. De har båda kommit på inbjudan av vänner, Aleksi för första gången: – Här sänkte sig en varm bönens anda. Flickorna har också lagat väldigt god mat, hälsar Aleksi i riktning mot köket. Markku är av samma åsikt om mottagandet: – Man är alltid välkommen hit… här finns inga gränser mellan länder och församlingar.

Eftermiddagens samtalsgrupp ska snart börja. Medan vi väntar pratar jag med Vladimir, som har haft ett intressant liv. Han är född i Estland, och har också bott i Ryssland, Ukraina och Tadzjikistan, och nu för femte året i Haparanda.

– Det var svårt för mig att bo i ett kommunistiskt samhälle, för jag upplevde mig aldrig som ateist. Gud har alltid varit närvarande. Här på kåren får jag allt vad jag behöver i andlig väg.

En kår med flera generationer

Efter lunchen stannade ett tiotal medlemmar och vänner kvar. Dagens tema är Nåd. Ämnet väcker livlig diskussion. Alla är eniga om en sak: nåd kan inte finnas utan kärlek och nåd kan inte förtjänas, den är en gåva av Gud. – Människornas nåd förmedlas genom Gud, konstaterar Vladimir.

Som avslutning påminner Marjo om att nåden inte är ett privilegium enbart för troende. Guds nåd vilar över allt levande.

Avdelningen blir tyst och vi drar oss undan till barnrummet med Marjo och Pasi för en stunds intervju. Med är också deras 1 ½-åriga barnbarn Veeti.

Veeti kommer och hälsar på redaktören och drar i fingret. Marjo och Pasi skrattar, den unge mannen är i allmänhet betydligt blygare.

Pasi börjar leka med Veeti på golvet och Marjo tar huvudansvaret för intervjun. Jag beundrar barnrummets fräscha färger och hemtrevlighet.

– I våras hade vi en stor renovering här: köket och sanitetsutrymmena förnyades helt och här byggdes detta barnens rum. För rummet får vi tacka Ikea. De har ett internt socialt projekt, där affärerna vill stöda lokala barns välmående. I Haparanda valde de oss till kompanjoner. Rädda barnen använder också rummet för sin verksamhet, avslöjar Marjo.

Marjo berättar att deras kårs ideologi är att vara en “flergenerationskår”. Vi strävar mot det, konstaterar Marjo med ett leende.

I Haparanda har man ett aktivt veckoprogram: på måndagar bibelgrupp, brödkyrka och körövning. En gång i månaden håller kåren tillsammans med kören en musikandakt på det lokala ålderdomshemmet.  Tisdagen är vikt för socialt hjälparbete. På onsdagar är det andakt, lunch och diskussionsgrupp. På söndagar är det gudstjänst. Varannan vecka är Maikkunens ansvariga, och varannan vecka kårens soldater. Då håller Maikkunens gudstjänst i Luleå. Varannan söndag är det söndagsskola för barn.

– Alla dessa aktiviteter har visat sig vara viktiga för att motarbeta ensamhet och förebygga isolering.

– Måndagens bibelgrupp är den populäraste gruppen. Där är det meningen att växa i tro och rota sig i Bibeln, berättar Marjo och Pasi fyller i: - Många återvänder gång efter annan, och många förstagångsbesökare vågar sig också med.

Tisdagen är vikt för det sociala arbetet. Då tar vi emot besökare via tidsbeställning.

– Vi gör också hembesök. Som hjälp får man en matkass, ett gåvokort eller kläder enligt behov. Vi får överskott från lokala klädbutiker. Ibland har vi större klädutdelningar till lokala ukrainska flyktingar. Vi är åter en gång tacksamma till Ikea för att de ger oss överbliven julmat från restaurangen. Den delar vi ut åt barnfamiljer. Riksgränsen är heller inget problem, också torneåborna har rätt att få hjälp.

Två länders kår

Två länder och två språk syns tydligt i Haparandas identitet.

– Vi är ett verkligt gränsfall, skrattar Marjo. – Haparanda-Torneå har länge känt sig som en dubbelstad. Gränsen är ett streck i vattnet – den gränsöverskridande verksamheten ingår i allting. Vi är en tvåspråkig kår, fast finskan ofta är övervägande språk bland våra besökare. De flesta av våra besökare är finländare, som bor i Haparanda. Det finns många variationer, så vi erbjuder simultantolkning vid behov, berättar Marjo.

Den nordliga dimensionen syns också på kåren.

– En lappländsk människa ska man inte bemöta framfusigt och säga hur saker borde skötas. Lappländarna behöver utrymme och tid. Vi är själva födda i Lappland, så för oss är det naturligt.

I början av artikeln nämnde vi kontakten till norra Finlands kårer. Maikkunens uppskattar det här.

– Ömsesidighetens princip, vi besöker varandra och får omväxling och avkoppling.  Under besöken har vi hållit gudstjänsten tillsammans och det är underbart. Nu på våren är det meningen att besöka Uleåborg och se kårens nyrenoverade utrymmen.

 Maikkunens är förutom Haparandakåren också ansvariga för Luleå kår, och här kommer det att bli en ändring till sommaren.

– Vi fortsätter som kårledare för båda kårerna, men vår familj flyttar till Luleå.

Haparandakåren står redan på egna ben och vi kan ge mera ansvar åt våra aktiva soldater. I Luleå är det “nystartsskede”. Det krävs mycket arbete att få den att blomstra igen.

I Herrens händer

Marjo (51) är född i Rovaniemi och Pasi (50) är härifrån Haparanda. De har en son, Juuso, som redan har egen familj: sambo och sonen Veeti ett och ett halvt år. De bor i Torneå. Maikkunens har också en 15-årig dotter, Ella, som är ivrig över flytten till Luleå.

– Hon har längtat efter en större stad för gymnasieåren, nickar Marjo.

Före flytten till Haparanda år 2002, bodde de i Rovaniemi. Pasi arbetade som dansbandsmusiker och vid flytten till Haparanda som övervakare vid Torneå kalkfabrik. Där arbetade Pasi ända fram till officersinvigningen, men hade studieledigt under åren i officersskolan. Marjo igen jobbade inom vården, i slutskedet som personalchef, tills hon började som butikschef för pingststiftelsens biståndsarbetsprojekts PMU second hand Haparanda, och kom därifrån till Frälsningsarmén.

Pasi kom till tro år 2012, när han blev inbjuden för att spela. Samma år lämnade han sitt liv till Jesus. Marjo kom till tro betydligt tidigare, år 1997.

– I den berättelsen ingår Pasis mor. Under ungdomsåren testade jag gränser och gjorde misstag. När vår förstfödde, alltså den här lille mannens far var 1 år, vittnade Pasis mor om sin nyfunna tro och det födde också i mig en längtan. Vid hennes matbord fick jag lämna mitt liv till Jesus.

Pasi och Marjo var länge medlemmar i pingstförsamlingen Finska Filadelfia. I styrelsen för PMU second hand träffade Marjo Haparandakårens dåvarande ledare, major Maud Fennvik.

– PMU second hand erbjöd arbetstillfällen för arbetsrehabilitering och invandrare. År 2015 kom den stora flyktingvågen. Många kom till tro och då startade vårt diakonisamarbete med Frälsningsarmén. Vi kom med våra invandrarvänner till Frälsningsarméns möten. Arméns ideologi och sättet att vara kyrka började tala till oss. Genom Guds ledning bytte vi medlemskap hit år 2018 – och ganska snabbt efter det fick vi soldatvision och officerskallelse. Vi fick mycket uppmuntran, stöd och profetior från människor omkring oss, minns Marjo med värme.

Marjo och Pasi blev färdiga officerare senaste sommar. Fast officerskallelsen var tydlig för båda, upplevde Marjo en inre kamp:

– Jag har vuxit upp i en traditionell församling i norr, där herdeuppgiften anses vara mannens. Genast när jag kom till tro upplevde jag att jag inte bara vill behålla min tro för mig själv utan att jag vill ställa mig till Guds förfogande, så att han kan använda mig för att tjäna andra. Jag kämpade med detta i åratal. I Frälsningsarmén föll fjällen från mina ögon, jag insåg att Gud inte ser till om jag är man eller kvinna.

– Det var också ögonöppnande, att i Armén har äkta par ofta en gemensam kallelse och de arbetar tillsammans. Det kändes rätt för oss, tillägger Pasi.

Jag frågar vad som är viktigt för dem förutom arbetet och tron:

– Den här lille mannen, säger Marjo och tittar på Veeti med en farmors stolthet.

– Att vandra är också viktigt för oss, en möjlighet att vara i naturens stillhet, berättar Pasi och Marjo fortsätter: – I naturen har många bra predikningar kommit till. Under en vandring föddes spontant en 20 minuters videoandakt. I naturen kan man möta Gud på ett helt annat sätt.

Finskheten är en viktig del av identiteten för Maikkunens.

– Den går aldrig ur oss. Den har under årens lopp formats till en sorts två länders och språks medborgarskap. Jag är ändå finsk i mitt hjärta- finska är det språk som jag talar med Gud, avslöjar Marjo.

– Under barn- och ungdomsåren fanns det också vissa besvärligheter med att bo vid gränsen. När jag bodde i Haparanda och for till Torneå, fick jag höra att jag var “hurri”. När jag återvände hem, ropade typerna “finnjävel”, småler Pasi. – Fastän jag är född i Haparanda, upplever jag mig mera som finsk.

När jag är på väg, skickar Marjo ännu hälsningar: – En vinkning härifrån norr. Många gånger verkar det som om allt händer i söder. Man ska inte glömma att Gud verkar kraftfullt också här i norr och människor kommer till tro. Vi känner en djup kärlek till människorna i norr.

När jag lämnar kåren och närmar mig riksgränsen, badar samma skylt som jag såg förut i gatlyktans sken. ”Vill du göra något stort?” På kåren i Haparanda gör man det verkligen. Och inte bara i ett land utan i två.

Toni Kaarttinen
Foto: Toni Kaarttinen

Tilaa Sotahuuto itsellesi tai ystävällesi Sotahuuto kertoo Pelastusarmeijan maailmanlaajuisesta työstä ja tarjoaa artikkeleissaan hyvää sanomaa. Tilaa Sotahuuto tästä